zebragalax

Jag fortsätter att upprepa det inne i min sirashjärna. Orden vill inte ge med sig och tårarna fortsätter ner på halsen och sugs till slut upp av min väldigt gamla tshirt. Det är så otroligt, äckligt, stört mycket nu att jag inte vet vart, åt vilket håll. Det är månag spöken nu, många olika riken och många vägkorsningar. Jag har ingen aning. Jag ville sätta ord på det, men dey går inte. Det rör ihop sig - jag sprängs.


Ångest. Hysterisk gråt och ett svart hål. Bara ett rör utan slut. Svart som kol och lika äcklig som gammal, klumpig mjölk. Min näsa rinner i takt med ögonen.