zebragalax

På fredag är det 250 dagar - på riktigt - till studenten. Igår var det "250-dagars" på Shakespeare, och jag var där. För att fira, fylla och festa. Det blev mycket av allt. Lite för mycket av fylla, men det löste sig. Jag var i säng vid ett, tror jag. Jag sov i sex timmar, och nu är jag extremt skakig. Jag skulle försöka göra ett halsband, men jag kom inte så långt. De vita, pyttesmå pärlorna gick inte att trä på vajern, så jag tappade dom. Ner på min svarta, lurviga matta. Dom kommer nog inte komma fram förrän dammsugaren kommer fram nästa gång.

Hela kroppen känns som ett vrak. Ett skeppsvrak, som förlist utanför Australiens västkust. Det kan inte röra sig någonstans. Den enda rimliga rörelsen det kan utföra att vicka lite, fram och tillbaka, med hjälp av vågorna som seglar förbi så harmoniskt. Jag måste formulera och artikulera varje ord jag ska skriva, långsamt och noggrant, inne i huvudet innan jag trycker ner de rätta tangenterna. Det går i slow motion, men det går. Lite till. Mina fingrar är iskalla. Den kalla, friska, höstiga luften gör att min hjärna känns en aning klarare. Men inte mycket.

Lillasyster vräker ut sig hårdrock ur högtalarna. Det hjälper också mot geggan jag har innanför skallen. Mycket bra faktiskt. Lite mindre skak och lite mer sansade rörelser. Mina fingrar är dock fortfarande iskalla. "Då vill jag kräkas", sjöng dom precis. Passande. Jag vill inte fortsätta röra mig idag. Jag vill gräva ner mig och inte tillåta någon att gräva upp mig igen. Men, som sagt, the show must go on...