zebragalax

Jag sitter och gungar på en stol i skolan. Stressat skriver jag ner vad jag tänker, men ingenting verkar hänga ihop längre. Jag känner mig nykär, och ett litet energifrö har nog på något sätt planterat sig själv inuti mig. Det finns där, jag känner det, men det växer inte. Huvudsaken just nu är nog egentligen och ändå att det finns där. För om det finns där, finns det möjlighet att det också kan växa, om jag lyckas ta hand om det. (Jag måste nog ta hand om det bättre än mitt bambuskott.) Jag måste vårda det ömt och ta tillvara på alla chanser jag får. Jag måste orka ta hand om det lilla skottet, för att jag ska orka leva. Energin är ju det allting går runt på. Jag vet det, jag har läst fysik.

Jag kan till och med säga att jag är säker på mig själv när jag säger att det är så. För eftersom jag inte tycker om att lita på mig själv, litar jag på andra saker - helst inte människor. Jag litar till exempel på Energiprincipen, som säger att energi inte kan förstöras, bara omvandlas till olika former. Därför kan jag säga att om jag lägger energi på att vårda mitt energifrö, kommer jag att få energi tillbaka. Även om det bara är i form av värme, ljus eller ljud, är jag nöjd. Det är ju energi i vilket fall. Sen hur jag förvaltar det, är en helt annan sak. Men jag ska i alla fall förvalata det. Över-huvud-taget. Just nu är det nog det viktigaste.

Det hänger ihop lite bättre nu, än innan.