zebragalax

Varför gör ni så ofta narr av estetarna och samhällarna, bara för att ni anser oss själva tillhöra en högre stående art av människan: Naturare. Det känns otroligt meninsglöst och nedvärderande att det nästan skrämmer mig. Och varför sitter de där borta och snackar om hur en emo ser ut, och skär sig? Vet de hur det känns att må så dåligt att man känner att det är det enda som liksom, hjälper? Jag tror inte det, så jag sitter och gömmer mina små patetiska ärr och skäms en stund. Eller så vet de, men är rädda för känslorna. De kanske känner nån som får sina utbrott och sammanbrott. Eller så vet de helt enkelt inte. De kanske inte ens har en endaste liten aning.

Efter att kassörskan på Toppen kollat konstigt på mig och pratat med mig som om jag var helt dum i hela huvudet kände jag mig som en otroligt dålig människa. Jag kände mig så otroligt liten när hon berättade för mig att jag inte kan ta ut mer än femhundra kronor över beloppet. "Förlåt, jag har aldrig gjort såhär förut", tänkte jag. Jag var påväg att be om förlåtelse när jag såg hur kvinnan, som var före mig och nu stod och packade ner sina varor i en av de äckliga små plastpåsarna, tittade på mig. Då tog jag bara mina läkerol, min femhundring och gick snabbt därifrån. Med System of a Down i lurarna - förvånansvärt jätteskönt.

Jag vill inte vara här, i skolan, mer. Jag saknar allt det som gjorde skolan till en bra plats. Alla skämt och roliga stunder i soffan, alla kramar man fick, alla leenden och roliga miner. Alltihopa! Det är borta nu, och kvar står ett gäng naturare som har tatuerat in Fördomar i hjärnan. I alla fall utåt sett, på alla ytliga vis. Jag vill inte att lektionerna ska vara så tråkiga, ensamma, längre. Jag vill skicka lappar, trots att jag är arton år! Jag vill skämta, ha roligt, under tiden. Rita på tavlan, förstå Varför och prata om Hur. I smyg naturligtvis, så att inte läraren hör. För tillfället känns ordet Begravning mer passande på våra lektioner.

Men kanske är det bara mitt eget fel? Jag kanske inte anstränger mig tillräckligt. Det kanske är riktigt roligt, men jag förstår inte det roliga, för jag Vill inte förstå det roliga. Det är mitt eget fel. Det är mitt eget jävla dumma fel att skolan känns som ett fängelse. Hade jag inte varit så korkad och dum och självupptagen hade jag fattat det. Hade jag inte varit så helt dum i hela huvudet så hade jag inte gått i skolan nu - då hade jag tagit studenten i somras.

Jag vill inte att det ska märkas, men jag är otroligt rädd. Jag är inte säker på om jag klarar detta, nu, i år.