zebragalax

Jag läser nu - ett år försent? - att den medicin jag tar som ska lindra min depression kan ge sura uppstötningar och sömnlöshet. Ett konstant illamående har lagt beslag på min kropp. Ett magont som inte är av denna värld har tagit över min - well, mage. Jag vill kunna ta en tugga av Lillasysters solskensbullar utan att tänka att nu är det femton spinningpass innan nästa bulle intas. Okej, det var överdrivet, men känslan är näst intill obeskrivlig. Det är knasigt hur det känns bara, knasigt hur det kan kännas så.

Min mage fortsätter göra ont, tillsammans med ångesten. Det värker i hela kroppen. Det dunkar, pulserar. Det är inte många människor här i kafét nu, och det är extremt skönt. Jag ska snart försöka ta mig ut till bilen och köra till det där huset där jag bor. Jag tänkte mycket på människor igår, och kom på att jag inte riktigt tycker om människor. Inte för många, inte för få. Det ska vara i lagom mängder, då kan det gå bra.

Och hur ska jag berätta att jag inte vill vara kvar? Tankarna lockar, mer och mer. Det känns som om pillerna i plåtburken pulserar och dunkar mot bordet. Det är nästan obehagligt, men inte riktigt. Nästan lite som en lättnad. Att jag måste dölja det för omvärlden däremot, är otroligt tröttsamt - det tar otroligt mycket kraft. Men tydligen lyckas jag ganska bra, för min lärare blev förvånad över kuratorns ord. En liten ensam seger.