zebragalax

Det är tankarna som styr mig nu. Tomheten gräver sig in innanför mitt skinn och jag känner inte mycket nu. Jag känner inte mycket mer än pulserande slag i mitt huvud. Som om blodkärlen helst vill spränga mitt huvud och få mig död. Jag kan inte sluta längta nu, jag kan inte sluta hata mig själv och jag kan framförallt inte sluta falla.

Efter lite vanligt prat lade hon sina varma händer över mina armar och tittade mig i ögonen. Jag visste inte vad hon ville säga mig, tills hon log sitt varma leende och strök med sina hela handflator över mina båda underarmar. Mina frågande ögon fick henne att titta ner på mina armar, en i taget, och le igen. Hennes ögon var osäkra, precis som om de undrade om det verkligen var rätt sak att göra, och de trevade försiktig över mitt ansikte som för att söka av området för att försäkra sig om att det var en bra sak att göra så. En gest som skulle värma, inte göra ont. Hennes händer låg kvar, och mina läppar log omedvetet. Det lade sig en liten gnutta mänsklig värme runt min hals - som en osynlig halsduk lade sig hennes osynliga händer runt mig och värmde mig några ögonblick.

Några ögonblick som stannade upp allting annat och skapade en varm tunnel över bordet. Hennes bruna ögon kommer alltid att vara fina, kommer alltid att värma, kommer alltid att stå för en trygghet, som en gång var oumbärlig för mig. En trygghet, som jag aldrig kommer att glömma, även om den nu känns flyktig.

Detta kankse bara är tomma ord för dig nu, men innan lögnen blivit min sanning tänker jag fortsätta skriva såhär. Även om det kanske redan är försent.

Amelie, du är ett av de vackratse minnena jag har.
Ta inte det ifrån mig.