zebragalax

Vad är det jag håller på med? Jag orkar inte mer! All skit som strömmar in genom alla porer äter långsamt upp mig och när Vincent sjunger med sin mysiga stämma kan jag inte hålla tårarna inuti mitt huvud mer. Och jag hatar det! Som vanligt hatar jag bara mig själv ännu mer, bara för att jag gråter.

Bara för att jag gråter borde jag inte få finnas, sa Han.

Jag tror att jag håller på att ätas upp inifrån. Långsamt dessutom. Det känns värre och värre, och tankarna tar sig större och större friheter. Jag kan inte kontrollera dem, nu är det istället de som kontrollerar mig. (Är det en bra grej kanske?)

Jag har varit med om detta så jävla många patetiska gånger förut. Detta är det förbannade stadiet när mitt huvud sprängs av tårar som vill ut, men som jag i ren protest vägrar att gråta. Detta stadie innebär frustration över min egen värdelöshet, och det faktum att jag är för svag för att överhuvudtaget agera. (Ja, det får mig själv att hata mig ännu mer, om möjligt.) Men efter att frustrationens tårar fått rinna, kommer det förskönande stadiet att infinna sig, då alla destruktiva tankar blir det vackraste i min värld. Då ränderna infinner sig igen, då bitmärken hamnar på mina armar och då mina kläder dryper av det där röda - det förbjudna, det som inte får nämnas.

Fan vad jag hatar detta - mig själv.

Kunde ingen bara  varit så vänligt mot mig att de stuckit en tågbiljett i min hand och sagt: 'Åk dit, du är tillåten att leva där!'. Jag hade utan att protestera, utan att titta på destinationen, antagit utmaningen och åkt iväg. Jag hade kanske till och med kunnat förmå mig själv att inse att jag kan leva, jag också. Även om det är omöjligt.

Vincnet - Hallelujah
Tonerna förvandlas bara, och försvinner.