zebragalax

..så lät det. Jag lovar. Att det inte lät så.
Tårar - världens bredaste leende.

Så har dagen varit - hit och dit; hoppa från det ena till det andra. Och jag hatar det. A förstår inte hur det funkar, han kan inte sätta sig in i mina nedåtgående spiraler fulla av destruktiva tankar, och framförallt, handlingar. Vilket i och för sig är en bra grej.

Jag grät och kände mig förtvivlad. Det har jag gjort hela dagen, och den har försvunnit i ett dimmigt Någonting, som jag inte kan identifiera. Hade jag kunnat det hade det ju inte varit ett Någonting.

Jag vill bara försvinna. Jag vill bort härifrån.
Jag vill någon annan stans.

Alla krafter går numer åt till att kämpa, vilket leder till att det inte finns några krafter kvar för att kunna leva. Ansträgningarna jag gör medför att jag somnar på kvällen och vaknar nästa morgon, somnar på kvällen och vaknar nästa morgon. Inget mer. Men krafterna har nu runnit ut, och jag känner mig nästan löjligt lugn inför den tanken.

Jag vill bara försvinna.