zebragalax

Jag hade mycket fint att skriva här innan idag. Jag gjorde små anteckningar i min kalender för att jag skulle komma ihåg vad det var jag skulle skriva. Tills jag var påväg till Trelleborg. Tills jag satt och väntade på att träffa min läkare och fick göra det. Tills jag fick beskedet om att det inte går som det var tänkt och tills jag fick träffa min kurator och satt tyst i en kvart och sa några smarta ord, lite då och då.

Dosen antidepp ska höjas. Igen. Jag ska lägga till min förra sömnmedicin till min nuvarande. Jag ska börja gå hos kuratorn jag gick till innan igen. Jag ska lyckas öppna mig mer för henne, och på så sätt kunna må bättre sen. Och jag kunde inte ha brytt mig mindre. Jag orkar verkligen inte bry mig mer om vad som händer med mig. Jag var nära att säga till min kurator att de återkommande tankarna om ett spårlöst försvinnande som sagt, återkommer. Men jag avstod. Tyckte det var bäst så ändå.

Innan min snälla läkare kom och kallade in mig skakade jag i hela kroppen. Jag hade en klump i magen och ångesten gjorde sig påmind. Jag längtade efter min kniv och jag längtade efter cigg. Jag längtade efter att försvinna. När jag en timme senare var påväg till bussen skakade jag av ångest och oro. Jag ringde A, jag berättade vad som hade hänt och jag var nära att börja gråta. (Gråta, vafan!? Skärp dig.) Men jag höll mig, jag grät inte - på bussen. Jag darrade hela vägen hem. När jag var tvungen att gå under de utstickande grenarna såg jag skuggor av kråkorna. Jag såg skuggorna igen. Kanske inbillar jag mig, kanske inte, men det var skuggor av kråkor jag hörde och såg.

Jag har inte varit så rädd på väldigt länge.
Han har gjort närmanden.