'Frustration burns in me, it's more than I can bear'
Så, grönt te och en äckligt bra bok att stoppa näsan genom, och jag är hemma. Att vakna tidigt är en del människor förunnat, och jag borde kanske stuckit ut näsan genom dörren och dragit med den morgontrötta lurvboll som vilar på det varma tättstugegolvet därnere. Tyvärr hindrar pencillinkuren och hostmedicinen detta. Ännu ett tyvärr: mina sömnisar fungerar inte längre speciellt bra - eller kanske har de aldrig gjort det? - vilket lämnar mig åt ett mörkgrått kungadöme i ungefär tre timmar innan mina ögon behagar att sluta sig. Den så kallade sömn som sedan infinner sig, brukar sluta i plötsliga uppvaknanden, en genomsvettig t-shirt och konstiga drömmar i minnet. Vaga minnen, mer som bilder som poppar upp och gör sig påminda. Blodiga vita lakan i sterila rum, en försvunnen skalpell, hat och skuld som lyser ur ögonen på personer jag trodde var jag.
Något i den stilen.
I vilket fall som helst så har jag varit hemskt beroende av att skriva under veckan i snön. En dag låg jag på hotellrummet med ett ägg till mandel och penicillinpumpad kropp med kanske en gnutta feber, då med. Fredagen efter resan till Biel, Schweiz, tillbringade jag också på ett hotellrum, medan min mor och syster shoppade loss på Biels gågata. Jag fick i alla fall en vit tröja med stjärnor på, för att det 'var synd om mig'. Men - dagen jag spenderade på hotellrummet i Livigno innehöll i alla fall en liten ljuspunkt i ett samtal med A. Tyvärr tyckte jag ännu mer synd om mig själv efter det och grät halva dagen. Jag tröstät tre drickyoghurtar med extra vitaminer och kalcium och övervägde sen att ringa till A och berätta för honom att jag drabbats av fetma. Nu i efterhand, om jag tittar utifrån, som en åskådare som bara såg det lilla stycket, tror jag att det var ett klokt beslut att inte tynga ner A ännu mer. Jag tror det ar bra att jag somnade istället. Av utmattning eller av kemi, vet jag inte, men sov gjorde jag.
Under resans gång blev jag mer och mer övertygad om att jag aldrig skulle komma hem igen. Jag var helt säker på att jag aldrig någonsin mer skulle få träffa alla fina ansikten igen. Jag ville köra in i liftstolpar och nerför oåkbara stup och raviner. Lavinfaran var tydligen överhängande, och man fick inte under några omständigheter följa spåren som gick nerför de förbjudna områdena. Jag måste erkänna att jag var orimligt sugen på att vara busig, och ta en av de bortglömda stupen i bruk. Det hade varit et lyft till skyarna.
Nu har jag suttit och skrivit dravel här nu i cirka femton minuters tid, vilket ger mig en ursäkt för att be om ursäkt. För att jag tar upp plats här och för att det gör mig svag och sårbar att jag skriver allt detta. Kanske skriver jag alla de saker jag skriver här för att jag vill att ni ska veta att jag inte under några omständigheter tycker om mig själv. Det är nämligen en synd värre än mord att göra så. Att sen inte tro på komplimanger är ytterligare en självklarhet jag ärvt.
Jag borde kanske inte ha skrivit detta. Men jag vill samtidigt inte ta bort det.
Något i den stilen.
I vilket fall som helst så har jag varit hemskt beroende av att skriva under veckan i snön. En dag låg jag på hotellrummet med ett ägg till mandel och penicillinpumpad kropp med kanske en gnutta feber, då med. Fredagen efter resan till Biel, Schweiz, tillbringade jag också på ett hotellrum, medan min mor och syster shoppade loss på Biels gågata. Jag fick i alla fall en vit tröja med stjärnor på, för att det 'var synd om mig'. Men - dagen jag spenderade på hotellrummet i Livigno innehöll i alla fall en liten ljuspunkt i ett samtal med A. Tyvärr tyckte jag ännu mer synd om mig själv efter det och grät halva dagen. Jag tröstät tre drickyoghurtar med extra vitaminer och kalcium och övervägde sen att ringa till A och berätta för honom att jag drabbats av fetma. Nu i efterhand, om jag tittar utifrån, som en åskådare som bara såg det lilla stycket, tror jag att det var ett klokt beslut att inte tynga ner A ännu mer. Jag tror det ar bra att jag somnade istället. Av utmattning eller av kemi, vet jag inte, men sov gjorde jag.
Under resans gång blev jag mer och mer övertygad om att jag aldrig skulle komma hem igen. Jag var helt säker på att jag aldrig någonsin mer skulle få träffa alla fina ansikten igen. Jag ville köra in i liftstolpar och nerför oåkbara stup och raviner. Lavinfaran var tydligen överhängande, och man fick inte under några omständigheter följa spåren som gick nerför de förbjudna områdena. Jag måste erkänna att jag var orimligt sugen på att vara busig, och ta en av de bortglömda stupen i bruk. Det hade varit et lyft till skyarna.
Nu har jag suttit och skrivit dravel här nu i cirka femton minuters tid, vilket ger mig en ursäkt för att be om ursäkt. För att jag tar upp plats här och för att det gör mig svag och sårbar att jag skriver allt detta. Kanske skriver jag alla de saker jag skriver här för att jag vill att ni ska veta att jag inte under några omständigheter tycker om mig själv. Det är nämligen en synd värre än mord att göra så. Att sen inte tro på komplimanger är ytterligare en självklarhet jag ärvt.
Jag borde kanske inte ha skrivit detta. Men jag vill samtidigt inte ta bort det.
Kommentarer
Trackback
