'Like razorblades'..
Jag gör alltid såhär. Varenda gång som jag överhuvudtaget börjar känna några känslor genom min bubbla, så gör jag såhär. Jag vet att jag kommer att göra det, och kanske är det därför som jag faktiskt gör det. Kan vara, men jag vill helst inte tänka i så psykologiska banor. Det blir bara fel då. Jag vet inte varför, men det blir bara fel. Eller - det blir det ju i alla fall?
Jag täpper igen. Totalt. Jag kan inte andas, inte titta, inte känna, inte leva. Jag är helt avstängd. Jag släpper inte igenom något och antar det värsta som en hemskt cynisk person som inte förstår bättre. Jag går runt och vet att alla människor avskyr mig och helst inte vill veta av mig. Jag vet att jag skrattar för högt, pratar för mycket, skrattar för liet och för mycket och jag pratar ingenting. Jag är för tjock och jag passar inte in. Jag är helt enkelt inte så perfekt som mamma födde mig för att bli.
Och ännu en gång har mitt matmonster satt klorna i en saftig kaka. Min kropp skulle man kunna likna vid den där kakan. Stor, fet och saftig. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att motstå denna gången. Allting snurrar, och jag åt bärnäsås idag. Jag har en konstig spykänsla i magen. I halsen. I munnen. I kroppen. Denna kropp jag kallar 'Min'.
Denna kropp jag kallar min, tillhör nog inte längre mig, eftersom jag inte har någon kontroll över den mer. Känns det som. Allting i huvudet snurrar, tankarna går inte längre att styra, och jag vet inte längre om det hade hjälpt om jag hade styrt dem. Vad händer med mig om eller när jag låter tankarna ta över helt? När jag låter alla de monster och demoner som gömmer sig i mörkret ta sig in på dagarna och styra över - mina handlingar och ord.
Om de ens kan kallas ord.
Men de gör mig oroliga.
The Bravery - Split me wide open
Dagens +
Min förra Fröken Kurator är tillbaka, och jag kan bara hoppas att hon har lite tid över för mig. Kanske kan det funka den här gången? Samtidigt har jag så olidligt dåligt samvete för att jag inte tycker om min nuvarandre Fröken. Jag hatar mig själv bara för det. Ännu mer än vad jag gjorde innan.
Jag täpper igen. Totalt. Jag kan inte andas, inte titta, inte känna, inte leva. Jag är helt avstängd. Jag släpper inte igenom något och antar det värsta som en hemskt cynisk person som inte förstår bättre. Jag går runt och vet att alla människor avskyr mig och helst inte vill veta av mig. Jag vet att jag skrattar för högt, pratar för mycket, skrattar för liet och för mycket och jag pratar ingenting. Jag är för tjock och jag passar inte in. Jag är helt enkelt inte så perfekt som mamma födde mig för att bli.
Och ännu en gång har mitt matmonster satt klorna i en saftig kaka. Min kropp skulle man kunna likna vid den där kakan. Stor, fet och saftig. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att motstå denna gången. Allting snurrar, och jag åt bärnäsås idag. Jag har en konstig spykänsla i magen. I halsen. I munnen. I kroppen. Denna kropp jag kallar 'Min'.
Denna kropp jag kallar min, tillhör nog inte längre mig, eftersom jag inte har någon kontroll över den mer. Känns det som. Allting i huvudet snurrar, tankarna går inte längre att styra, och jag vet inte längre om det hade hjälpt om jag hade styrt dem. Vad händer med mig om eller när jag låter tankarna ta över helt? När jag låter alla de monster och demoner som gömmer sig i mörkret ta sig in på dagarna och styra över - mina handlingar och ord.
Om de ens kan kallas ord.
Men de gör mig oroliga.
The Bravery - Split me wide open
Dagens +
Min förra Fröken Kurator är tillbaka, och jag kan bara hoppas att hon har lite tid över för mig. Kanske kan det funka den här gången? Samtidigt har jag så olidligt dåligt samvete för att jag inte tycker om min nuvarandre Fröken. Jag hatar mig själv bara för det. Ännu mer än vad jag gjorde innan.
Kommentarer
Postat av: A.
Dagens: Bravery - Believe
Trackback
