zebragalax

När min kuartor bad mig säga en bra sak med min mamma, kunda jag inte komma på en enda. Jag satt länge och tänkte, det var helt tyst, och ingen av oss sa någonting. Jag stirrade intensivt på den där biten glas i dörren som inte är frostad och försökte genom en springa på 5mm se hela Världen utanför det rummet. Jag kom på en sak: Hon bryr sig. Men hon bryr sig för mycket. "Hon känner inte gränserna?" Nej, inte en enda.

Fast lite bra är det att hon alltid är hemma hela dagarna. Med anorexi hade jag inte klarat av detta, tror jag. Nu förgör jag mig själv genom att inte ha det istället. Visst är det lustigt? Att allting går sådär hand i hand. Sådär som Hjärta och Smärta och Natt och Dag, för att vara klyshig. Jag vet egentligen inte ens hur det stavas, men just nu vill jag inte bry mig om det. Jag skäms för min dåliga stavning. Förlåt mig.

Jag ber om förlåtelse för allt - bad om förlåtelse för allt, tills jag märkte hur oerhört intensiv det gjorde mig och hur fruktansvärt irriterade människor blev på mig för det. Jag borde göra en tröja där det står: "FÖRLÅT MIN EXISTENS". Tryckt med stora feta röda bokstäver på en svart hoodtröja. Eller så borde jag ta livet av mig. Hur kan jag INTE ha gjort det hittills?! Det stavas nog Skuldkänslor. Och en liten bit Längtan och Hopp.

Tingeling sa en gång när jag yttrade det - den där natten vi låg i hennes säng och världen utanför stod stilla, och det bara var Vi - att: "Du kan inte göra det. Du kan inte svika mig så. Inte din Lillasyster heller. Du får inte svika mig på det sättet." Hon var hård i rösten, jag har aldrig hört henne prata så förut. Aldrig någonsin. Hon grät inte, hon snyftade inte, hon tittade inte mig i ögonen, hon var bara beslutsam. Vi låg bredvid varandra och tittade båda två upp i taket, på olika saker och ting. Hon sa det till Luften vi andades, till Kärleken som strömmade mellan våra kroppar, till Tron i de mjuka täckena och hon sa det för att hon älskar mig.

Jag kan inte svika henne. Det är mitt huvudargument när Han skriker. Ibland blir Ångesten stark - för stark - och äter upp allting som skulle kunna lysa. Solen har gått i moln nu. Jag ser Ingenting, jag är blind, döv och stum. Vad ska jag säga? Mina krafter avtar, och det går snabbt den här gången. Det kan inte vara bra.