zebragalax

Ångesten har ätit sedan klockan sju. Det var en dag som började bra, men sen stod Han där. Ångesten knackade på dörren, och när jag öppnade munnen för att fråga vem det var hoppade den in genom min mun och ner i min kropp och bosatte sig där inne. Sen stannade den där. Den är där fortfarande. Jag är livrädd för golvet, där kryper spindlar överallt. Mina fingrar ser äckliga ut när de skriver i skenet från skärmen. Det är den enda ljuskälla för tillfället. Jag vågar inte gå och lägga mig, man vet aldrig vad som väntar i sängen. Där kan finnas vad som helst, och jag saknar tryggheten i någon annans armar. Att någon annan håller om en när man ska sova med en orolig själ inombords, är som att de tar på sig ansvaret för sömnen. Av någon anledning sover jag alltid gott då.

Jag vågar inte ha fötterna på golvet, och ikväll har inte Zippo kommit upp för att trösta mig och göra mig lugn. Jag har inte ägnat honom så mycket uppmärksamhet de senatste dagarna, antagligen är det därför han väljer att ligga där nere, bredvid mamma när hon sover. Jag undrar om hon är stressad även när hon sover. Jag behöver Zippos lurviga huvud på mina fötter nu - de är kalla och otrygga på golvet. Det kryper spindlar i varje vrå, i varje hörn av min kropp. Paniken kommer krypande. Snart slår den till, coh då står jag där, maktlös, utan luft i mina lungor. Känslorna kommer att förgöra mig, bli min död.

Jag saknar Tingeling. Saknaden efter henne, efter simningen, efter änglasyster, mina skyddsänglar, efter den där Tryggheten, den är så stark. Den delar mig i bitar, tar sönder mig och förgör mig. Det gör mig trasig. Sorgen biter hål i min själ. Den är trasig nu. Kanske trasigare än någonsin? Men jag ser i alla fall inte trasig ut. Ärren läker fint, ännu bättre med sol, kräm och peeling, men de syns fortfarande. Lite. Och de känns framförallt. Min arm ser lite knasigt rynkig ut, det är lite lustigt. Jag vill att Tingeling ska krama mig, viska i mitt öra att hon älskar mig, att hon är mitt anti-depressiva. Min livsmedicin. Men det gör hon inte, hon kan inte göra det. Och jag kan inte komma på hennes examen, hennes student.

Hur kan jag lita på andra människor, när jag inte litar på mig själv? Jag för en djup konversation med Storebror nu. Han är kanske lite dragen, men han sårar ändå. För hans skull står jag på mig just nu. Slagen samlar jag i en ask och släpper lös dem vid ett annat tillfälle. Ungefär som Pandoras ask. Men det är jag som är Pandora, fast inte lika vacker, inte lika farlig eller häpnadsväckande. Jag är bara rädd, mesig, skräckslagen och ledsen. "..fruktansvärt deprimerad." sa Tingeling när hon skulle förklara varför jag plötsligt satt på trappan och rökte och grät istället för att stå i kö in till en pub i Helsingborgs hamn.

Damn. Imorgon är det avslutning, och jag ska träffa en läkare, en psykiatriker. Det låter ganska seriöst och annorlunda, främmande. Kanske blir jag ännu en medicinerad tonåring. Arg tonåring. Så sa kuratorn. Att jag verkar arg. Jag har alltid hatar orättvisor, därför är jag arg. Men det vet hon inte än. Det är mycket hon inte vet än. Undra vad som hade hänt då? Jag hade nog börjat gråta, det gör jag ju jämt i alla fall. Såfort jag kommer innanför mina väggar gråter jag. Annars tillåter jag inte mig själv att göra det. Så mycket vill jag inte skämma ut mig själv. Det är sent nu, och jag borde sova.

Argast är jag på mig själv.