zebragalax

Jag tycker att jag skriver för mycket här. Vissa dagar skriver jag flera stycken inlägg, och inuti inläggen befinner sig för mycket information om vad jag gör, hur mina dagar ser ut och framförallt så är inläggen fullproppade med mina känslor och hintar om hur jag mår. Jag borde nog låta bli att skriva så ingående här, nyfikenheten dör snart ut. Den borde gjort det för länge sen. Jag förstår inte vad det är jag gör, och inte varför du läser. Jag vet ju inte vad jag gör.

Det är det där med att lita på andra varelser som börjar bli svårt nu igen. Jag litar på Ingen, men jag vet inte om Ingen litar på mig. Jag kan inte längre säga vad jag vill till Tingeling. Jag måste välja mina ord med omsorg, inte säga för mycket, inte för lite. Jag kan inte säga vad jag vill till Prinsessan heller, det går bara inte. Hon är ute och seglar på okända Hav, och jag vet inte vilka, även om jag borde ha koll på det. Men om jag mot förmodan skulle säga någonting, så blir det alltid bara så många fel. Jag säger så fel - jag är Fel.

Änglasyster förstår vad jag säger. Hon förstår mina ord bättre än någon annan, hon förstår den där känslan inuti. Känslan av obehag och Rädlsa. Den där totala maktlösheten. Hon känner igen den, därför förstår hon. Men hon är så långt borta. Hon är inne i sin värld, även om vi nog lever i samma. Vi lever i samma lilla Värld, men frågorna är så stora. Dom får inte plats. Jag bryr mig inte om hennes historia, för hon lever NU, och det känns viktigt, på något sätt. Men overklighetskänslan är stark. Finns hon?

Jag fastnar. Jag har fastnat i marken, i kvicksanden, i mig själv. Jag vill flyga, men kommer ingenstans. Vingarna bär mig inte, och jag skäms. Skäms för den jag har blivit; den jag är. Jag vill se ljusa saker, inte bara Mörker. Jag vill inte behöva gå runt och vara orolig hela tiden; orolig för Oron i sig. Rädd 24/7.

Man kan väl inte bli dömd för mord på sig själv?