zebragalax

Jag kunde inte hålla mina nyfikna fingrar ifrån tangentbordet imorse, och nu hamnade jag här. Förfärligt? Verkligen. Jag är orolig, som vanligt, nu. Jag är rädd för vad Ångesten kan göra med mig, och när jag befinner mig i ett annat land, så långt från Tingeling, kan det kanske gå riktigt illa. Lillasyster följer med, och jag tänker packa ner Ängeln. Med de vid mina sidor kanske jag kan sova gott om natten även där. Jag oroar mig för Rädlsan och Ångesten. Längtar till om två veckor. Den 28e. Jag hoppas nästan på att få receptet i handen; jag är rädd för den där papperslappen. Det är något okänt, att JAG får kontroll över känslorna, och inte tvärt om, som det är nu.

Ju mer man reser, desto vanare blir man såklart att packa. Med min mamma i huset blir packningen stressig som satan. Det börjar redan vid planeringsstadiet, sedan fortsätter det fram till hemkomsten, och sedan fortsätter det vidare i vardagen, sommarlovet i detta fallet. Det är ett irritationsmoment, ett tillstånd rättare sagt. Koppen producerar "fettdroppar" vid stress, som en försvarsmekanism, så att vi orkar fly en längre tid, utan att behöva förbruka så mycket energi. Samtidigt klagar mamma jämt coh ständigt på sin tjocka figur. Valross brukar vara det som hoppar ur hennes mun när hon vältrar sig i solstolen. Så vulgärt. Hemskt? Nä. För att vara mamam tycker jag att hon är tjock, sen om vågen visar 77kg istället för 67, som hon skulle vilja väga, vad spelar det för roll? Det hör åldern till. Sen att mormor ser ut som en nersupen sengångare gör väl ingenting. Rynkorna får tala för sig själva.

Nu kom jag in på helt fel grej, igen. Förlåt, men det är mycket som snurrar.
Nervositeten släpper inte. Ångesten kryper innanför huden. Jag måste bädda sängen..