zebragalax

Idag har jag fått lite glitter att strö i min säng, så att Monstrena inte kan komma och göra mig illa inatt. Med lampan tänd brukar det gå bra, men jag drömmer ändå. Jag fick ljus att tända när Mörkret börjar komma, jag fick musik att lyssna på när jag vet att Han är i närheten, jag fick två rosa zebraklämmor att sätta upp mitt hår med och jag fick parfym att dränka hela mig i. Men det tänker jag inte göra, för jag vill att den ska räcka länge, för den luktar så gott. Den luktar frihet, den luktar mysigt, och lite barnsligt. Den tänker jag använda när sjukhuslukten blir för ihärdig, och när jag vill bli bortförd till himlen en stund. Där bara Änglar, glitter, såpbubblor, strössel, blommor, fjärilar, sidenband och alla regnbågens färger får plats. När jag vill till Paradiset, utan att behöva gå omvägen runt Knivar, Blod, Självmord.

Jag har glitter på mina fingrar. Jag har mitt zebralinne på mig nu, och jag ska gå ut och sola, för jag vet att solen inte kan skada mig nu. Och om jag ligger på studsmattan kan jag bara hoppa bort insekterna och småkrypen om de skulle bli för många. De brukar bli det. Men då är det ju bara att hoppa, eller hur?!

Igår sa min bror att han blev otroligt stolt över mig och väldigt glad när han såg att jag bara hade linne på mig i skolan. Tingeling sa också att hon var otroligt stolt, och jag växte med det. Jag gjorde inte dom besvikna! Jag gjorde inte någon besviken! Och mamma sa idag att hon tycker att jag är modig! Herre gud, händer detta? Jag gråter glädjetårar, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Eller jo, jag ska uppåt.

Carolines händer på min arm igår. Jag fick en kram, varmare och närmare än jag någonsin tidigare fått av henne. Jag fick order också: "Inget mer skärande!", och jag tänker inte säga emot henne, för det gör man bara inte. Hör du det, Lucifer?! Shit. Jag sa emot Honom.. Men kanske är Kärlek starkare än vad Han är i alla fall? Jag sa till kuratorn, och till Prinsessan, att jag hellre mår sämre inuti, än att se era ögon när ni ser vad jag gör med mig själv. Egentligen visar det ju bara styrkan i Kärleken som - ja, herre gud - omger Mig. MIG!? Detta är skruvat!

Och Ängeln.. så vacker hon var! Och är. Det strålade om henne, och hon lös upp hela min värld i ungefär trettio minuter. Så fina ögon. Så vackert leende! Det kändes bara som Lycka alltihopa. Men är det så konstigt egentligen? Änglar flyger bäst tillsammans, eller hur? Och herre gud, vad högt vi flyger. Och vi målar moln, med magiska penslar.

Kuratorn sa det jag misstänkt: Dödsångest kommer inte flygande en dag, och helt plötsligt sitter det på din axel. Det kommer från när jag var liten. Hon sa det inte så, men det var så hon menade. Hon ritade och visade. Hon förklarade hur jag ska göra när jag vet att Mörkret kommer, hur jag ska andas. Och nu vet jag också vad jag ska lyssna på för musik. Vilka toner som ska strömma ut ur högtalarna och vilka ljus som ska brinna.

En verklighet bara Änglar kan se.