zebragalax

Det kryper överallt, och det vill inte sluta. Jag är trött och uppgiven, och detta, bloggandet, kommer sluta i katastrof. Det slutar inte krypa. Det fortsätter, överallt. Hyperventilerar. Panik - sitt blixtstilla..

"Om du fick reda på att jag skulle dö imorgon, vad skulle du sagt till mig då?", frågade jag honom. Men tanken var nog för främmande för honom, och då blev den för skrämmande, så han svarade aldrig. Han sa bara till mig att aldrig mer säga så och att han skulle försöka stoppa mig. Då berättade jag att jag inte menade att jag ska ta mitt liv imorgon, utan om jag skulle dött "av naturlig orsak". Han sa att han inte vill dö - jag sa att jag vill dö.

Jag kommer inte ta mitt liv imorgon, heller. Och det vet jag mycket väl. Han också, och hans slutgiltiga kommentar blev: "Kan vi inte prata om något roligare?"