zebragalax

Detta är egentligen alldeles för ärligt, för ocensurerat, för alla inblandades bästa. Framförallt för mitt eget bästa, då det blottar delar av mig som tills nu varit väl dolda för omvärlden. I dubbel mening. Ja, herre gud, varför gör jag detta?
För att jag vill.

Mamma började gråta när hon såg min arm i morse. När hon kom upp med ispåsen och den gula hinken och satt och klappade mig på armen, försökte få mig att svälja de där två Panodilen, och lite vatten. Nejtack, men dina glädjetårar kan jag ta emot. Provivan får stå orörd ett tag till. Ja mamma, snart kanske jag kan gå utan långärmat. Först ska jag bara se till att Han inte tar över för mycket, igen, för jag glider, bortåt, sakta. Utan knivar och skalpeller. De är ju faktiskt de som tar mig tillbaka till Verkligheten.

Men det är sant, ränderna har satt sina spår. Både de på insidan och de på utsidan. Jag menade vart enda ord jag sa igår, till alla. I alla fall vad jag kommer ihåg, och jag tror att jag har fått med mig det viktigaste hem i alla fall. Fast blåmärkena vet jag inte riktigt hur jag fått. Jag har dessutom för mig att jag kläckte ur mig: "Jag vill dööö!", och att jag samtidigt satt i soffan och storbölade. Oskar kom och strök mig över kinderna och Stephanie höll i mig och pratade med mig, och jag skämdes. Oskar, min fyllehjälte och storebror, och så Stephanie.. Hon måste ha fått ett bra första intryck av mig.

Jag menade vart enda ord, och hade det inte varit för Oskar och Stephanie hade jag kanske inte suttit här nu. (Och oh, så många gånger jag skrivit det, sagt de orden.) Jag menar, Havet ligger ganska nära Oskars hus och glas fanns det ju gått om. Gör detta mig till självmordsbenägen, eller är det bara ytterligare ett tillstånd man går igenom? Jag kommer ihåg Henriks ögon - de fick mig definitivt att vilja dö, och stanna kvar. När jag låg där i soffan och hackade tänder, och han gick förbi och såg mig. Två svarta hål. De har kommit tillbaka, min största skräck. Hans ögon var mitt Hav, nu är de ingenting annat än två svarta hål igen. Eller så var det bara för en kväll med lite för många promille. Jag hoppas det.

Mosad banan är bra, så det har jag fått i mig. Även rostat bröd och lite te. Mitt huvud är som en enda stor blyklump, fortfarande. Imorse när pappa kom och hämtade mig tänkte jag, faktiskt och helt allvarligt: Jag vill inte till Roskilde. Men mamma fick mig på bättre tankar och sa att man kan ju faktiskt dricka Fanta, och nu vet jag ju hur det är. Att vara riktigt jävla bakfull. Och att ligga i ett tält, svettig och äcklig som fan, när allting luktar piss och öl, kanske spya också, och känna såhär, det är ingen välgenomtänkt plan.

Nu med min nyvunna energi ska jag försöka ta mig in i duschen och låta vattnet göra sitt, såsom det alltid har en förmåga att göra. Kanske kan det till och med göra så att febern går ner, i alla fall lite. Jag kommer ihåg att Henrik rufsade mig i håret innan han, Danne och Anders tog sig hemåt, utan hjälp av något motordrivet fordon, och det värmde. Det gjorde det faktiskt. Det kändes också väldigt bra att få säga: "Jag hatar dig" till Isak, face to face. Jag hoppas inte att Anna tog illa upp bara. Men det värmde det också, på sitt eget sätt.

Mamma har tagit det hela väldigt lugnt. Hon var framförallt väldigt förvånad att detta inte hänt förut, jag är ju faktiskt sjutton nu, och sånt här brukar tydligen hända vid ca 14års ålder nuför tiden. Stackars barn. Jag fick även fungera som levande exempel när mamma sa till Lillasyster att: "Såhär går det. Kom ihåg det." med ett leende i mungipan. Lillasyster skrattade åt mig och sa att jag ändå var ganska gullig, när jag låg där och sov, borta någonstans väldigt långt borta.

Kanske var jag i landet Ingenstans, eller kanske på andra sidan Vintergatan? Långt borta var det i alla fall, och jag tror aldrig jag har sovit så djupt..