zebragalax

Illamåendet kväver mig ästan och jag förstår ingenting då all energi går åt till att försöka hålla ångesten på relativt behagligt avstånd. Finns ett sådant avstånd överhuvudtaget? Jag tvivlar på det, och jag vet att min kropp känner likadant. Jag orkar inte stå emot, orkar inte hålla ångesten borta. Energin har tagit slut och inga kemiska substanser finns tillgängliga för att underlätta.

"OCH GUUUUUD VAD DET ÄR SYND OM MIG." Jag pallar fan inte detta. Jag gör som I, och sjukskriver mig ett tag. När andan faller på (OBS! jag kvävs) så kommer det väl nån rad igen. Just nu är bara mitt huvud så fullproppat att det inte går att varken tänka, skriva eller läsa.

Bajs?