zebragalax

Nu känner jag att jag har tid och lust att skriva några patetiska rader. Till saken hör att det var längesen jag var såhär trött, deprimerad och tjock. Jag är "in the mood" och det känns nästan ännu värre. Det är lite lätt kaos på insidan och jag saknar nog känslan av att ha lite kontroll. Jag hade solen i ögonen påväg hem, men solglasögonen gjorde nog sitt.

Carolina Gynnings bok "Egogirl" hade jag väldigt många förutfattade meningar om. Jag läste den - och önskade att jag bara kunnat få en bråkdel av hennes självförtroende. Men på måndag ska jag få låna Emma Igelströms bok av min kurator. En bok om hur hon fick kontroll över sin bulimi, efter som Fröken Kurator anser att jag lider av det. Också. Det känns så sorgligt. Att få en massa diagnoser på att man inte riktigt "är som det är tänkt att man ska vara". Ändå är det meningen att jag ska klara av allt det som alla de "som är som de ska" gör. Hur ska det gå ihop?

Jag skolkade lite idag från sklolan och försökte komma fram till vad jag vill med och känner för mitt liv. Jag kom på att det inte är mycket till liv. Jag kom på att jag återigen bara vill försvinna, bara gå härifrån och aldrig återvända, säga ADIOS! och sen inte komma tillbaka.

Detta blev fruktansvärt dåligt, med tanke på hur otroligt mycket jag ville skriva. Men jag har upptäckt att det mesta bara är upprepade grejer. Jag skriver inget nytt, kommer inte med nya åsikter eller intressanta inlägg. Men jag jagar vidare. Jag jagar efter en känsla, större än ångesten. Kanske är det den jag uppnår genom att sätta kniven mot kroppen. Kanske är det därför jag längtar så efter det.

Nu ska jag förorena mammas och pappas dusch med min kropp och blotta existens.