zebragalax

Varje gång jag sätter mig i bilen numer kommer jag på mig själv med att hoppas att det är sista gången. Innan hade jag bara katastroftankar, som gjorde att jag var helt övertygad om att det skulle hända en olycka om någon annan än jag satte mig i bilen. Jag var övertygad om att jag skulle bli någon annans död. men efterhand har de tankarna ersatts av ett hopp om att det ska hända en olycka, så att jag kan få dö. Jag har gått och blivit egoistisk och självcentrerad. Och jag avskyr det.

Fast en tanke som uppenbarligen inte vill släppa greppet den har om min hjärna, är den angående min bok. Jag vill skriva en bok innan jag dör, eller jag vill i alla fall att det ska finnas skriftiga bevis på att jag faktiskt hade en anledning att inte vilja vara kvar. Min anledning? När alla krafter som finns, när alla möjliga resurser jag har, går åt till att ta ett andetag i taget, då känns det inte längre lönt. Jag orkar inte frammanna känslor som kan få mig att tycka att det kanske skulle kunna vara värt det. Jag orkar inte känna, jag orkar inte leva.

Jag vill bli ett sånt där känslokallt skal, som jag alltid avskytt. När andra människor vänt mig ryggen och jag stått kvar med öppen mun och förvånade ögon. Jag vill bli den där som vänder ryggen till och går iväg. Jag vill inte vara kvar och jag vill inte bry mig om att stanna kvar. Det låter lite bakvänt och helt fel - och det är det antagligen också.

När snön inte vill falla, när inga regndroppar kan svalka. Inga regnbågar syns, ingen sol existerar. Ett hav blått som kopparsulfat, en himmel vit som en flock svanar. Sand likt mjöl och berg likt stål. Det har ingen mening längre. Jag kan inte i min vildaste fantasi se det vackra längre.