zebragalax

Kaffe i mängder.

Ett litet ynkligt rop på dig, och en kurator som oroar sig och lockar med specialisthjälp. Idag fick jag reda på att jag inte är sjuk - ritktigt sjuk - men befinner mig i ett tillstånd. Om jag inte tar kontroll över detta tillstånd kommer de att låsa in mig och droppa mig med näring istället. Men sålänge matmissbruket-ätstörnings-mojsigojset inte förstör viktiga relationer i mitt liv, så är jag inte sjuk - på riktigt.

Men vad händer då när jag gör allt som står i min makt för att slippa äta - slippa allt? Jag skär inte igen, men jag biter och river och drömmer om nya sår och blodfyllda badkar. Vågar jag berätta? Hade ni stått kvar där ni står om jag vågat berätta? Eller hade ni, som föregående generationer, vänt ryggen till och aldrig vänt er om?

Jag vill kämpa för Tingeling, för Lillasyster, för A och för alla de personer i min omgivning som bryr sig och försöker få mig att förstå att jag är omtyckt. Men jag vägrar att kämpa för mig själv. Jag har kommit fram till att jag inte är värd det. Jag är inte värd all omtanke och alla fina ord - de kan inte vara till mig.

Jag vet inte längre vilken sida jag vill ska vinna.
Det är inbördeskrig, och jag står mitt emellan.