zebragalax

Om en blogg är ett ställe där man fritt kan få kommentera världen i största allmänhet, - men helst inte för stor allmänhet - ett ställe där man kan få uttrycka sina åsikter fritt och så vidare, och så vidare, varför känns det då så fruktansvärt dumt, fel och totalt bortkastat att uttrycka sina inre tankar och beskriva sina mörkaste vrår här? En blogg har blivit ett ställe där man kan få kommentera modet som driver oss alla till vansinne och där tips om hur man ska lägga make-upen en dag då man är bakis och sådära. Kleta bara på lite eller skit i det!?

Men just därför, tänker jag nu säga mitt. Sanningen planerar att kasta sig ut över stupet nu, för jag orkar inte längre hålla fast i den - den är så meningslös i alla fall.

Jag ljuger för de flesta runt omkring mig. Jag vågar inte tala om för dem hur det egentligen och verkligen ligger till - jag orkar nog helt enkelt inte. Jag orkar inte med fler oroliga blickar och kommentarer om att jag måste ta hand om mig, sköta om mig och leva ordentligt. Eller är det kanske det jag inte orkar - att ta hand om mig, sköta om mig och leva ordentligt. (Och varför skulle jag göra det överhuvudtaget - jag kan inte vara egoistisk! Får inte.)

Det här går fan inte. Jag kan inte ens förklara för mig själv vad det är som trycker och tynger, hur ska jag då kunna göra det för Fröken Kurator? Jag tror inte att jag klarar av detta nu längre, jag tror inte detta funkar, för någon part. Speciellt inte för den parten som innehåller Mig - och Honom. Han vilar i skuggan, och vill inte längre vika en centimeter ens när det strömmar varma kärleksgrejer runt omrking mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag vet att jag har tappat kontrollen. Och det kanske är ganska bra ändå?

Jag orkar inte längre göra motstånd mot mig själv och mitt eget huvud. Jag är livrädd för det. Det gör mig skräckslagen, att ständigt vara rädd, för mig själv. Det går emot alla tänkbara principer! Jag orkar inte göra motstånd, kan inte skydda mig - mot mig själv.