zebragalax

När mormor jobbade på sjukhus, fick psykpatienterna alltid varm mjölk med honung i när de skulle sova, för att de skulle bli lite lugnare. Av någon anledning fick alltid jag och Lillasyster det när vi var små och ledsna. Och nu, när jag arton år gammal har haft svårt att sova i cirka två års tid, dricker jag varm mjölk med honung i och försöker låtsas att jag är lugn.

När jag låter den ångande mjölken mjukt rulla ner i magen tänker jag oförklarligt på min morfar. På hur mycket jag saknar honom. Det känns obehagligt och fruktansvärt svart att tänka på det - att han dog. Att han verkligen försvann. Det är många som dör. Den sjunde februari dog Amanda. Skillnaden var att hon valde det själv, att dö. Hon bestämde själv och hade allting planerat, in i mina detalj. Och hon dog. Hon hade nog uttryckt det på så sätt att hon lyckades, men jag saknar henne. Jag saknar planerna på att åka buss hela dagarna.

Jag vet inte varför. Idag är verkligen ingen bra dag. Jag vill sjunka genom jorden och försvinna. Som Amanda, till henne. Det hade varit fruktansvärt mysigt. Jag saknar den där mysiga känslan, av att verkligen känna sig hemma någonstans.