Räddhare, som hoppar iväg.

- Hjälper det då? Att fly?

Jag vet inte vad som är upp och vad som är ner. Oron har rotat sig fast och jag kommer inte loss. Magen vänds ut och in och Paniken har börjat tränga sig på. Orden börjar likna de ord jag en gång trodde jag var färdig med. Jag hatar det nog - att orden jag skriver nu, har skrivits tidigare.

Lillasyster är fortfarande i England, och kommer inte hem förrän på torsdag. Jag saknar henne nåt helt enormt, och jag vill bara få skratta med henne, kittla henne, och väcka henne på morgonen genom att kasta mig på henne! Jag älskar henne, och det är faktiskt sant det 'dom' säger: "Man vet inte vad det är man har, förrän det är borta." Men hon kommer, som sagt, tillbaka.

Det här blev äckligt ytligt och jobbigt. Jag borde aldrig ens ha börjat. Jag ville ju, för en gångs skull, skriva något bra och betydelsefullt här. Mitt skrivande är en idislande ko. Fast varför vet jag inte.

Bajs.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0