zebragalax

Ja. Nu igen. Det är dags nu igen. Att återigen gå från klarhet till klarhet. Eller ja - i alla fall att försöka. Ungefär som att jag försöker förstå min på Lillasysters MacBook, men det går inge vidare. Det tog fem minuter att lista ut hur msn fungerar och jag har ännu inte kommit på hur man loggar in på msn. I övrigt gillar jag den. Skarpt.

I övrigt? Tackar som frågar. Jag lever - det är huvudet upp och fötterna ner. För det mesta, vill säga. Jag kan inte påstå att jag mår bra - eftersom det vore att ljuga, vilket jag sa att jag skulle lägga av med - trots det är det det vanligaste, dock enklaste, svaret på fråga: "Hur är det?". Jag tycker inte om den frågan. Den har bivit nästan retorisk och totalt meningslös, ungefär som att säga hej.

Jag är helslut. Min kropp orkar inte. Den går på tomgång, fast det inte är tillåtet mer än 1 minut. Dock har jag fått lite smak på det goda livet idag. Fick vakna, för tidigt i och för sig, med A och känna mig som en prinsessa i hans säng när han gick upp och åt frukost och borstade tänderna, och jag låg kvar. Jag fick skrivit lite innan också, och ikväll var Ting här.

Det är så ofattbart underbart. Att ha någon som vet allt, som vill veta allt, som säger precis vad hon tycker och tänker och som alltid finns där. Alltid kommer finnas där. Det känns en liten aning overkligt.

Ändå känns mina tårar tatuerade - så fruktansvärt fejkade.
Godnatt, jag tror inte jag hatar dig.