zebragalax

Toaletten har varit ren i en vecka nu. Men inte någonting annat. Jag är den smutsigaste varelsen som finns, och pappa såg de patetiska såren innan. Mamma vet, och spelar orolig. Men hon vågar fortfarande inte prata om det som är så tabubelagt. Hon vågar fortfarande inte nämna det faktum att jag är deprimerad, skär mig, helst inte äter, spyr upp maten jag äter, super mig redlös, röker och får ångestattacker. Det är så tabu det kan bli. Det är så förbjudet, så orent och smutsigt, och jag tror nästan det är därför jag har så fruktansvärt mörkt samvete, känner mig så otroligt nersölad av lera och inte klarar av att se mig själv i spegeln.

Det var en dramatisk helg. En dålig helg - nästan. En sanningshelg, kan man säga. Jag tycker om ärliga människor, sånna som vågar säga vad dom tycker, gråta och kramas. Även om närkontakt kan vara obehagligt, så när den sker i kontrollerad form, gillar jag det. Och när en annan människa kan krama mig, gråta och tala sanning på samma gång - det känns nästan lite overkligt. Jag bara.. vet inte vad jag ska säga, L. Jag blev så otroligt glad. Du höll mig i handen och kramade mig hårt, du nöp mig och skrek med mig. Jag älskar dig. Du är den bästa vän man kan ha, och jag förstår fortfarande inte varför du skulle vilja vara med mig.

Varför någon av er, som alltid på något sätt finns där, skulle vilja vara med mig.

Jag fick ännu en utskällning. Ett par ord som satte sig hårt. Ord om att jag måste skärpa mig och ge mitt liv en chans. Då tänkte jag: "Inte förrän jag vunnit kriget mot mig själv." Men jag tror att det var dumt tänkt.


Inga fler ord.