zebragalax

Psykiatrisk resursmottagning

Han undrade om jag har astma. Eller om nån i min släkt har liknande problem. Pappas halvsyster är schizofren, men det räknades inte. Han undrade hur länge jag hade mått såhär och vilka mediciner jag tar. Han frågade efter min längd och min vikt och om jag åt ordentligt. han undrade om jag var sjukskriven från skolan och om jag hade kompisar. Han undrade hur det var med det där att leva, och jag sa att jag helst inte ville. Pillerna är det meningen att jag ska ge till pappa nu. Jag fick lova att inte skada mig själv, på något sätt.

Det jag inte kan förstå med alla snälla människor, är varför de bryr sig så mycket. Och dessutom så mycket om mig. Jag spelar ingen större roll, och därför förstår jag inte. Han känner inte mig. Han träffade mig i en halvtimme. Han frågade om oro och ångest och konstaterade att jag har en medelsvår/svår depression, men han känner fortfarande inte mig. Ändå bryr han sig så pass mycket att han inte vill att jag ska göra illa mig själv. Men vad har jag för värde för honom? Egentligen? Det känns bakvänt.

För eftersom det gäller mig, är det i mina ögon orimligt. Jag vet att jag lurar mig själv, så jag fortsätter bara på samma sätt. Steg efter steg. Jag grät, där, inför honom. Jag satt och pillade nervöst med mitt halsband och blev arg på mig själv när jag inte kunde svara. Förbannad.

Om han hade fått bestämma, sa han, hade jag varit inlagd nu.
Men, precis som med skolan, sa han, kan du få fundera på det lite till.

Jag känner mig konstigt uppgiven.
Rispat.