zebragalax

Som vanligt. Jag har inget nytt att komma med. Vill inte börja mina meningar med "Jag", det känns väldigt egoistiskt. Just nu är jag väldigt trött på mig själv, och återigen handlar det om mig. Men att Mitt Liv handlar om mig kanske egentligen inte är såå knasigt, men det känns Fel. Väldigt fel känns det. Tomt känns det verkligen.

Ja, en tomhetsensamhetskänsla vilar som ett envist regnmoln över mig. Och det vill inte regna klar - det kommer i spridda skurar lite när som helst. När du minst anar det så gråter jag floder över dig! Oj, förlåt - regnar menade jag. Förståss. Nej, jag orkar inte med tomheten mer. För den fyller mig på samma sätt som om någon hade blåst upp en ballong inuti mig. Och det är en högst obehaglig känsla.

Kemin får mig att må illa. Både den utanför och den inuti min kropp. Ett illamående, ett alltför bekant sådant. Illa mår jag. Illamåendet har också tagit över. Paniken börjar innfinna sig.
SPRING!

Det är bara lösryckta känslor och ord. Ingenting hänger samman. Men rädslan lever vidare. Såklart. och jag vill fortfarande springa och gömma mig. Någonstans där ingen någonsin kan hitta mig. Alla formler flimrar..