zebragalax

Det regnade hela dagen igår. Det slutade inte ens för en sekund, och varje vaken sekund regnade det. Överallt, hela tiden. Igårkväll tyckte jag att regnet var så vackert, att det kunde fortsätta falla för min del. Det kändes så stillsamt och lugnt, så somrigt höstlikt att det nästan blev lite komiskt: att det kändes som höst på sommaren. Och lite den känslan har jag nog haft inom mig: det har varit ljust, men inte riktigt på riktigt.. Jag behöver lite mer tid. Kanske är jag ännu inte redo att släppa in allt öljus och låta det nudda alla delar av mitt rum. Jag kanske måste få städa upp i vissa hörn först?

Sjuksköterskan sa: "Du börjar ju bli för frisk för att gå här!", med ett stort leende på läpparna.
Vid vissa tillfällen, när hon satt och tittade på mig när jag pratade om något oviktigt såsom till exempel mig själv, såg det nästan ut som om hon hade tårar i ögonen. Hon såg glad ut, hon kommenterade mina ögon, att dom var blåa igen, hon sa att jag hade en helt annan blick, en annan hållning, ett annat ljus i ansiktet. Hon sa att hon tyckte att jag började se frisk ut. Och jag kände mig stolt. Jag blev inte rädd eller orolig, jag blev stolt. jag är ju nästan i mål nu?!

Ändå är jag fortfarande rädd för mörkret. Men det får man kanske vara?