zebragalax

Frågor.

Jag kan köra bil och tro på att jag är bra på det. Jag kan vara dagisfröken och tro på att barnen tycker om mig på riktigt. Jag kan vara simtränare och tycka att jag är bra på det jag gör, att jag är expert, jag är pedagogisk och jag förstår och visar, känner och tar in. Ja, även jag kan ibland känna att jag duger och gör gott, att jag är bra och tillräcklig, bara såhär: rakt upp och ner. Till och med naken. Men ändå vill den där jävla känslan aldrig leta sig hela vägen in. Ändå vill den aldrig stanna innerst inne och bosätta sig, trivas där och kännas Verklig, Ärlig och Tillförlitlig. Varför tror jag inte på den?

Jag tror det är för mycket Ångest, Stress och Press där inne. Den där braiga känslan får inte riktigt plats, den får aldrig ro eller tillfälle att sätta sig tillrätta och börja gro, på riktigt. Jag blir ju aldrig riktigt lugn. Jag går från stress till förtvivlan till hopplöshet till deppigare än någonsin till självmordstankar till jobb till stress till ångest till förtvivlan till hopplöshet till deppigare än någonsin med mensvärk till självmordstankar och choklad till..? Ja, vad kommer sen då? När min onda spiral har tagit slut och jag står längst ut på bryggan och det doftar hav överallt.

Vad händer med mig då? Jag undrar förundrat vidare och med huvudvärken molande, dunkande, ska jag sänka min kropp ner bland hårda, riviga lakan och tycka synd om mig själv. Innan jag träder in i den dimmiga, suddiga drogdimman som sömnmedicinen för med sig. Jag ser knappt bokstäverna längre.. Godnatt.